Den 4 januari somnade Gabriel Billskog in efter tio månaders kamp mot aggressiv cancer. Sorgen han lämnar efter sig är bottenlös. Nu berättar Gabriels föräldrar, Marita och Patrik, om det skenande tåg de har färdats med, i hopp och förtvivlan.
Men framför allt vill de föra minnet av sin älskade son vidare. – En av Gabriels sista meningar var: ”Så länge ni minns mig, finns jag”, säger Marita.
Natten mellan den 3:e och 4:e januari är Gabriel orolig, han har inte orkat prata sedan ett par dagar, men med hjälp av handtryckningar förstår familjen att han fortfarande är med dem.
Den här natten inser Marita och Patrik att det inte är långt kvar.
– Vi höll om honom när han tog sitt sista andetag. Det var vid fem på morgonen, berättar Patrik.
Drygt en vecka tidigare, på julafton, har familjen öppet hus. Gabriels vänner, en del med föräldrar, är på besök. De pratar och spelar musik. Precis som de alltid har gjort. Kompisarna betyder nästan allt för honom, han älskar att umgås.
Marita minns när hon satt med honom i sängen, när de fått reda på att behandlingen inte hjälper. Han skickade sms till sina vänner.
– Han skrev: Nu är det kört, det finns inget mer att göra. Jag kan lika gärna gå hem och vänta på döden … I nästa mening undrar han vad vännerna gör, hur de mår. Sån är han, Gabriel. Sätter alla andra framför sig själv, säger Marita.
