En berättelse om Elena som fick cancer i magsäcken redan vid 38 år och tiden det tog att få diagnos
Det var på resa i april 2019 som jag kräktes blod, jag tänkte att det kanske var något jag ätit, men vi åkte ändå in till akuten i Linköping. De tog lite blodprover, men inget mer gjordes och jag blev hänvisad till att åka till mitt hemsjukhus och vilket var i Jönköping.
Väl där så gjorde de en gastroskopi som misslyckades, de kunde se något sår och antog att det var magsår. Detta var i april 2019. Då var jag 38 år
Därefter fick jag vänta ända till december 2019, då jag ringde flera gånger eftersom jag var orolig och jag blev bara sämre och kräktes blod men de hävdade att det var magsår för i min ålder var jag inte riskzoonen för cancer.
Elena med familj
Lång väntan
Men till slut gjordes en biopsi december 2019 och i januari 2020 fick jag diagnosen magsäckscancer. Vid den tiden var jag gift och hade två barn, men bestämde mig för att skiljas. Hela livet sattes på sin spets där och då!
När jag fick diagnosen var det långt framskridet och hela magsäcken behövde tas bort. Inledningsvis fick jag cellgifter fram till i mars 2020 för att ha en chans att överleva.
Vilka är chanserna?
Operationen var planerad till mars 2020 och inför den frågade jag: Hur stor chans har jag? Egentligen ville jag inte veta men jag var tvungen, jag var mitt i en skilsmässa, ensam och med två barn. Min familj bor i Moldavien och normalt träffas vi ganska ofta men det satte pandemin stopp för. De kunde alltså inte besöka mig.
Läkaren sa att jag hade ungefär 5 % chans att överleva, jag fokuserade på att det var så mycket bättre än 1%. Jag försökte hitta det som var positivt och tänkte att detta måste jag klara, jag hade inget val.
Hela magsäcken och mjälten opererades bort. Att de även var tvungna att ta bort mjälten fick jag veta först senare.
Första tiden efter operationen var värst och jag kunde inget annat göra än att ligga hemma. Min exman tog barnen extra och vänner handlade till mig, jag hade ont och kunde inte gå.
Du passar inte i statistiken
Jag var väldigt arg och besviken på vården, att de lät mig gå ett år med en cancer som spred sig aggressivt.
De erkände att de missat det, för om det upptäckts tidigare så hade det kunnat bli en mycket mindre operation. Vi trodde inte att det var cancer, för att du är för ung. du passar inte i statistiken, fick jag höra.
Jag bestämde mig för att jag ska till jobbet innan min födelsedag den 14 maj! Alltså började jag jobba redan i maj, jag arbetade som logoped så det var inte fysiskt tungt. Det besvärligaste var att ta mig till och från arbetet. Jag hade dessutom inga ekonomiska möjligheter att vara hemma längre.
Cellgifter igen
Efter operationen blev det ytterligare en tid med cellgifter. Först var tredje månad och sen en gång i halvåret. Den här tiden fick man inte ta med anhöriga till cellgiftsbehandlingen, jag blev ledsen när jag såg alla som verkade så ensamma, för egen del hade jag ju ändå ingen anhörig nära mig som kunde följa med. En sköterska frågade varför jag var så ledsen? Du får ju behandling för att bli frisk, inte palliativ, sa hon.
Jag tänkte att om jag hade varit 10 år äldre hade jag blivit bortprioriterad eftersom tre av fyra vårdavdelningar behövdes för patienter med Covid-19.
Så här i efterhand kommer jag ihåg mycket som var dåligt och en del vänner som försvann, men sen fanns det vänner som fanns vid min sida och fortfarande gör. En av mina vänner undrade om jag ville ha något och jag sa att jag längtar efter kycklingsoppa och dagen därpå smugglade hon in kycklingsoppa till vårdavdelningen i en termos. Idag kan jag inte äta kycklingsoppa, det är starkt förknippat med sjukdomstiden.
Graviditet
Numera är jag omgift och hösten 2022 flyttade jag till Halmstad. Jag hittade ganska fort jobb i Halmstad. När jag träffat min nuvarande man blev jag gravid och vi var överlyckliga, men läkarna avrådde mig bestämt att fortsätta graviditeten, jag var 43 år och inte friskförklarad, riskerna var för stora så jag var tvungen att göra en abort. Vi har redan 3 barn (mina 2 och hans 1) men det var ändå fint att veta att kroppen fungerar.
Hoppas att jag blir friskförklarad
Jag mår bra och nu hoppas jag att jag blir friskförklarad till hösten.
Jag tar en dag i taget och fokuserar på det som är bra i livet, familjen och mina vänner. Jag promenerar mycket och äter som vanligt, lite mindre portioner och jag håller min normalvikt. Det bästa jag kan göra för mig själv är att vara positiv och tro på framtiden.
Jag gläds åt enkla saker, framför allt är jag tacksam att jag lever. Oron och rädslan att finns hela tiden men jag försöker att fokusera på allt positivt
Till hösten har det gått 5 år efter sista cellgiftsbehandlingen och då hoppas jag bli friskförklarad!
