När Gabriel drabbades av en sällsynt och aggressiv cancer var han bara 21 år gammal och livet vändes upp och ner – både för honom och för alla som älskade honom. Nu berättar hans föräldrar Marita och Patrik med egna ord, om vem han var, om vägen genom sjukdomen – och varför de idag kämpar för att fler ska få en chans.
Gabriel – vår son som såg alla
Gabriel var otroligt inkännande. Han kände alltid av hur andra mådde, nästan innan de själva hann säga något. När vi har frågat hans vänner hur de såg på honom beskriver de honom som varm, trygg och lugn. En sådan person som alla vill ha i sitt liv, någon som verkligen ser en och lyssnar.
Det viktigaste för Gabriel var att andra mådde bra. Han satte ofta andra före sig själv. Han älskade att samla människor. Att laga mat, bjuda hem och låta vänner och familj vara tillsammans, det var då han var som lyckligast.
Han hade också en humor – lite torr ibland – och en busighet som alltid fanns där. Men det som kanske var allra mest speciellt var hur han fick människor att växa. Han hjälpte andra att våga, att ta steg de inte trodde att de klarade.
När vi började ana att något var fel
Det började inte dramatiskt. Det var små saker; kräkningar, klåda, att han kände sig trött. Vi tänkte att det kanske var magsjuka eller något tillfälligt. Men så blev han gul. Klådan blev värre. Och känslan i magen, att något inte stämde, växte.
Vi sökte vård flera gånger, men det tog tid innan vi fick riktiga svar. Det var mycket osäkerhet, och först trodde man att det var något helt annat.
När vi till slut fick beskedet… då förstod vi knappt vad som sades.
Gallgångscancer!!
En ovanlig cancerform som drabbar äldre. Men Gabriel är ju bara 21 år, hur är det möjligt? Det gick inte att ta in.
När svaren inte räckte
Det var inte bara beskedet som var svårt, det var också bristen på tydliga svar efteråt. Vi fick diagnosen, men inte riktigt helheten. Vi förstod inte riktigt hur allvarligt det var.
Vi började själva söka information, läsa, kontakta läkare, leta efter alternativ. Man klamrar sig fast vid varje liten möjlighet, man vill hitta vägar framåt.
Men ganska snart blev det tydligt att alternativen var få och att tiden inte var på vår sida. Vi trodde länge att vi hade mer tid än vi faktiskt hade.
”Jag är inte rädd för att dö”
Det som vi nog aldrig kommer kunna förstå fullt ut är hur Gabriel själv bar allt detta. Han sa tidigt: ”Jag är inte rädd för att dö men jag är orolig för er som jag lämnar kvar.”
Gabriel valde att berätta för sina vänner personligen. Han ville se dem och finnas där för att fånga upp deras känslor. Och samtidigt hade han ett lugn som vi inte hade.
”Det jag inte kan påverka, kan jag inte oroa mig för”, sa han.
Det var Gabriel som bar oss med sitt lugn och sin trygghet.
Det som betydde mest i slutet
När sjukdomen tog över blev det så tydligt vad som var viktigt för Gabriel. Att få vara nära och att få vara tillsammans. Gabriel ville hem, han ville vara med oss.
Han lagade sin sista måltid, trots att han knappt orkade. Det var viktigt för honom att få göra det. Och vi öppnade vårt hem. Vänner och familj kom och var med honom, och det var så han ville ha det.
På julafton ställde vi en fråga till honom: Vad vill du att vi gör för dig? Han tittade på oss och lade sin varma trötta hand i vår och sa: ”Bara var med mig, bara var med mig.”
Och det var det enda som betydde något.
Orden vi bär med oss
En kväll frågade Gabriel: ”Vad tror du händer när man dör?”
Sedan sa han själv: ”Jag tror att man dör tre gånger. Först när kroppen dör. Sedan när folk slutar prata om en. Och till sist när folk inte längre minns en. Så länge ni minns mig, finns jag.”
De orden bär vi med oss varje dag.
Livet utan Gabriel
Det är svårt att beskriva hur tomt det är. Vi saknar allt; hans röst, hans skratt, våra samtal, närheten. Gabriel var den som fick oss att känna oss trygga. Samtidigt känner vi en enorm tacksamhet. Tacksamhet över att ha fått lära känna honom, över den tid vi fick tillsammans. Vi fick 22 år, tio månader och sex dagar med Gabriel och han har berört så många människor på sin korta tid. Förmodligen mer än vad vi kommer göra i hela våra liv.
Därför engagerar vi oss i För varje liv
Vi berättar Gabriels historia eftersom han alltid ville hjälpa andra, och det här är vårt sätt att både hålla hans minne levande och låta hans omtanke fortsätta göra skillnad.
Vi vill att fler ska förstå att den här typen av cancer finns, att den också kan drabba unga och att det i många fall fortfarande saknas riktiga behandlingsalternativ. Att få en diagnos utan hopp, så ska det inte behöva vara. Vi tänker ofta: Om forskningen hade kommit längre, vad hade det kunnat betyda för Gabriel? Det är en fråga som gör ont, men också en fråga som driver oss.
Vi kan inte ändra det som har varit, men vi kan vara med och förändra det som kommer. Ingen är skyddad från cancer, och för vissa diagnoser räcker inte dagens behandlingar.
Genom att stötta satsningen För varje liv bidrar du till forskning om svårbehandlade och sällsynta cancerformer, där varje framsteg kan göra stor skillnad. Varmt tack!
/Marita och Patrik
Foton: Cancer- och allergifonden / familjen
