Generic selectors
Exakta träffar enbart
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Sök i artiklar och berättelser
Sök i sidor
Sök i kalendern
Filtrera efter kategorier (artiklar endast)
Blåljuscancer
Cancer generellt
Forskning
Gallvägscancer
Levercancer
Magsäckscancer (Magcancer/Ventrikelcancer)
Matstrupscancer (Esofaguscancer)
Nyhetsbrev
Om PALEMA
Övrigt
PALEMA i media
Pankreascancer (Bukspottkörtelcancer)
Podcast
Pressmeddelande
Världspankreascancerdagen (WPCD)

Till minne av

Pekka Huuhtanen

Till Minne Av Pekka Huuhtanen

Pekka Huuhtanen

   22 december 1947

†    9 december 2020

Du led tyst, vila nu.

”Ser du månen där du är ikväll?
Ta min hand så tar vi ner den
Ser du solen bakom höghusen?
Blundar du är vi tillsammans igen
Blundar jag är vi tillsammans igen

 Jag tror jag lärt mig flyga nu
Utan vingar som du sa
Rakt ut i mörkret ner mot stadens ljus, lyser allt vi lämnat kvar
Allt kan försvinna på en sekund

Och tänd ett ljus och lys upp natten, för allt vi inte sagt än”

 

Pappa, min älskade pappa.

Varför just du? Och varför just nu?

 

Jag minns att senast i somras så satt jag och sa att ”min pappa det är nog den envisaste gubben jag någonsin stött på, han kommer nog vara kvar länge här i livet, för han är inte den som ger upp i första taget inte! ”.

Nåväl, jag hade fel, väldigt fel.

För bara några månader senare så tog du ditt sista andetag och ditt liv var sedan över. För alltid.

 

24 augusti 2020 fick jag ett samtal som förändrade hela mitt liv, ett samtal som jag inte ens i min vildaste fantasi skulle kunna tro att jag skulle få. Inte just då i alla fall.

En läkare frågade ifall ”Pekka” var min pappa, och när jag träffade honom senast, om han kunde gå och prata som vanligt då.

Jag stammade nog mest fram mina svar, men ja, en vecka innan så var allt som vanligt, (ja förutom hans vanliga krämpor med kroppen, som dock hade blivit betydligt sämre på senare år, främst sista året.)

”Vi misstänker tyvärr att din pappa har fått en stroke. Har du möjlighet att komma hit?”

Från det samtalet och tills dess att jag fick se honom kändes som en evighet, jag kände inte igen honom, men det var han, min pappa.

Min älskade pappa!

 

Det visade sig sedan dessvärre att han hade fått stroken på fredagen men hittades först på måndagen, så hela vänster hjärnhalva var drabbad, vilket orsaka att han blev halvsidesförlamad, fick svår afasi, sväljsvårigheter, minnesstörningar, lunginflammation, osv.

Jag trodde att det värsta som kunde hända redan hade hänt, men sen trillade alla nyheter in.

  • Din pappa har diabetes, vet han inte om det? Han måste insulin behandlas.
  • Vi behöver sätta in en Peg då svälj-träningen inte går så pass mycket framåt så han får inte i sig den näring han behöver. Och näringsdroppet som han har nu är inget hållbart sätt att få näring på. Går du med på att han får en Peg?
  • En läkare ringer, (jag hade börjat lugna ner mig när dom ringer för det var så ofta numera, ibland ringde dom bara för att fråga om pappa eftersom historiken kring honom inom vården var obefintligt, och ibland ringde dom även bara för att uppdatera.)Men nu var det annorlunda. Jag hörde det direkt. på rösten. Det blev lite komplikationer i samband med Peg insättningen, vi fick aldrig dit den.Vi upptäckte en tumör i matstrupen som tyvärr var väldigt stor, vi tog prover på den, men jag måste vara ärlig och säga att det inte ser lovande ut.
  • Tyvärr så var beskedet cancer. Livslängden är nog tyvärr väldigt kort, räkna med någon månad, max några månader, för cancern har tyvärr gått väldigt långt och går dessvärre inte att göra något åt. Att genomgå strålning i det skicket han är i är inget vi rekommenderar, det kommer orsaka mycket smärtor, långa resor till sjukhuset och livslängden kommer kanske bara att ökas mycket lite.Det var inget som någon läkare rekommenderade, och frågade man pappa i just det skicket han var då, så sa han bara ”i helvete heller”, så att behandla var inget alternativ, utan det som blev det enda alternativet var att sista tiden i livet skulle bli så bra som möjligt!

Han måste dock ha känt av den där tumören och förstått att det varit något fel men inte sökt, han gillade nämligen aldrig vården, och man får nog tyvärr inte in honom till sjukhuset i något annat skick än detta.

Därav så tror jag pappa heller aldrig skulle gå med på någon strålning eller annan behandling, så som han var innan stroken heller, för det var så han var, han klarade sig alltid själv, så var det!

 

Allting var som en mardröm, den värsta mardröm jag varit med om.

Jag visste att pappas tid kvar i livet var väldigt kort och jag visste att pappa över allt annat ville komma hem och leva sin sista tid hemma!

Så sagt och gjort , jag gjorde allt för att få hem honom, men eftersom han inte klarade av att bo ensam, trots hjälp från hemsjukvården, hemtjänsten, nattpatrullen och i slutet ssih, så fick jag sätta mitt eget liv på paus och ta mina två barn och flytta hem till honom.

Jag ångrar inte en sekund nu i efterhand att jag valde att göra detta, att jag fanns med där under hela sjukhusresan på stroke-enheten innan hemgång, under hela vistelsen hemma,  på alla sjukhusbesök och jag låg även inne med honom på sjukhuset under en period när tumören började blöda, och sedan fanns jag med hemma tills sista andetaget var taget.

Det har varit en tuff tid men samtidigt en underbar sista tid tillsammans, för jag gjorde så gott jag kunde för att få allt så bra som möjligt.

Men att se sin egen pappa drabbas av en stroke och helt plötsligt vara beroende av andra var en väldigt svår situation att acceptera.

För min pappa var en människa som stod helt på egna ben, han var den som jag ringde eller åkte till när jag behövde hjälp, och det spelade nästan ingen roll vad det handlade om, han hade lösningar på i princip allt!

Han var den som aldrig sökte sjukhusvård även fast kroppen mer eller mindre gav upp på senare tid, men man kommer långt på envishet!

Som i våras. Han måste alltid såga ved som han sedan ska ha till vintern, men detta år så gav benen vika efter en kort stund, så pappa stod mer eller mindre på knä eller på alla fyra hela tiden och körde med motorsågen och kastade sedan all ved dit det skulle vara.

För att be om hjälp var inte hans starka sida, tyvärr.

Men han lyckades med veden, såklart!

 

Han var helt enkelt en sådan människa som gav mer än vad han tog, han hjälpte alla så gott han kunde, han lagade, återbrukade och byggde saker in i det sista, han var helt enkelt vår egen Mulle Meck!

Han lyckades med nästan allt, och han klarade nästan allt.

Nästan allt…

Förutom att övervinna cancern. Den tog hans liv den 9 december 2020.

Men han fick somna in hemma i sitt sovrum, vilket jag vet att han ville.

 

Vi alla har förlorat någon nu. En pappa, en morfar, en bror, en farbror, en vän och ja, listan kan göras lång vem han var i allas ögon.

Men för mig kommer han alltid vara min pappa, en form av superhjälte fast på sitt sätt!

Och jag kommer sakna honom varenda vaken sekund i resten av mitt liv, men så småningom kommer nog denna saknad vara mer hanterbar.

Men jag kände även pappa innan- och utantill och han skulle aldrig vilja se någon som han höll nära stanna upp i sitt liv bara för att han är borta, han skulle vilja att vi alla fortsätter framåt!

Pappas kamp var emot matstrupscancer, den kamp som han snabbt förlorade.

Det har varit en väldigt tuff höst, den har varit mycket smärtsam för oss alla inblandade, främst för pappa.

Det enda man kan glädja sig åt nu när pappas liv är över är att smärtan inte längre kan komma åt honom.

Att han nu kunnat finna ro, och äntligen kan återförenas med havet igen, det som han i så många år har saknat att åka till då han har begränsats av sin kropp.

 

Så jag hoppas du sitter där någonstans pappa, med din båt, fiskar som vanligt och röker dina fiskar som du får upp, så som bara du kan göra!

Och fram tills vi ses igen så får vi skåla vid vattnet tillsammans ifrån var sin plats, och sjunga Cornelis Vreeswijk, det som du alltid gjort!

Alla minnen kommer att leva kvar, även om saknaden alltid kommer vara stor efter dig.

Men du har varit en viktig person i mångas liv, och du har lärt ut massor av din kunskap till andra.

Och det kommer jag vara tacksam för livet ut, så med ett leende inom mig så kan jag även småskratta och erkänna att vissa saker kommer jag då aldrig att lyckas med, för det var då bara du som kunde!

Tack för allt, även om jag inte ville tacka dig så här tidigt och redan säga farväl.

Men livet är inte rättvist, det vet vi alla.

 

Vila i frid pappa.

Jag älskar dig.

Ge en gåva

Ge en gåva till minne av
Pekka Huuhtanen

Välj önskat belopp eller fyll i valfritt belopp och lägg en beställning.

Då skickas du vidare till webbshoppens varukorg och kassa där du kan ange dina uppgifter och betala

?Om du kryssar i denna kommer vi inte att meddela ditt namn till den avlidnes anhöriga

Vill du lämna en hälsning också, går det bra att göra längst ner på den här sidan.

* Beloppet uppdateras manuellt så din gåva kanske inte direkt återspeglas här.

Hälsningar

1 kommentar

  1. Beklagar sorgen. Vackert skrev du om ditt pappas minne. Vila ifred Pekka Huuhtanen

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest