Standardiserade vårdförlopp (SVF) är en mycket stor reform av sjukvården i Sverige. Det skulle bidra till en jämlik och professionell vård. Det finns dock mycket kritik från bland annat läkarhåll att processen inte fungerar i flera regioner, och som tas upp i en artikelserie i tidningen Sjukhusläkaren.
I artiklarna blir det tydligt att resultaten mest beror på den enskilda ledningens vilja och förmåga i regionerna, och inte så mycket på de krav som finns för vårdförloppen.
Artiklarna ger intressanta inblickar i hur bland annat cancervården uppfattas från några läkares synvinkel. Fokuset är på de standardiserade vårdförloppen, men läkarna har även andra synpunkter på när vården inte fungerar. Det ges dock även exempel på lyckade satsningar där samarbetet har fungerat bra lokalt med en engagerad ledning.
Tidningen Sjukhusläkaren har också gått igenom SKR:s databas för väntetider och funnit att det bara är 2 cancerformer av 24 som har haft en positiv utveckling för minskade väntetider. Resten har stått stilla eller försämrats. Det gäller perioden som inte påverkades av Covid, 2017-2019.
Läkarnas kritik går bland annat ut på följande:
- De olika regionerna får fritt utforma vårdförlopp utan nationell styrning, vilket leder till godtycke och dålig organisering.
- Det blir en ojämlik vård eftersom regionerna lyckas olika bra med styrningen, väntetiderna varierar alldeles för mycket. I flera fall är skillnaderna enorma.
- Grundproblemet är många gånger främst resursbrist, inte organiseringen och det krävs flera olika åtgärder för att inte flykten från vården ska eskalera.
- Styrningen av hela sjukvården upplevs som ekonomibaserad, inte kvalitetsbaserad.
- Miljardtals kronor satsas utan ett vetenskapligt underlag. Varför ser väntetiderna ut som de gör, hur vet vi att de är optimala?
- Det behövs en tillsynsmyndighet, som har till uppgift att övervaka tillgänglighet, ledtider och kvalitetsparametrar och som kan utdela sanktioner mot de som inte sköter sig.
