Det är tydligt hur beroende en person kan bli av att ha anhöriga som måste kämpa mot oddsen. Och dessutom uppkommer frågor som om varför det dröjde med så länge med remiss från vårdcentralen trots mångåriga magsmärtor?
Hur kan det bli så här fel?
Hejsan!
Jag måste skriva om vilken konstig vård vi har här i Örnsköldsvik! Jag bor tillsammans med en man, vars bror har fått cancer i magsäcken, båda lungorna, levern, halsen samt i ett revben. Det började tidigt förra året med att man upptäckte prostatacancer. Mannen är 81 år.
Han blev skickad till Sundsvall och Umeå. Efter sex veckors behandling i Sundsvall hade man fått bukt med prostatacancern. Denne man har klagat i ganska många år, att han har haft besvär med magen. Han har besökt hälsovårdscentralen, men där har man bara skrivit ut Omeprazol, Paracetamol m.m.
Tiden gick och för några månader sedan fick han tid för undersökning i Sundsvall. Han blev hämtad klockan sex på morgonen. Han kom tillbaka samma dag och fick då veta, att han skulle upp till Umeå igen. Där fick han beskedet, att han hade cancer, som hade spridit sig till ovanstående ställen, som jag skrev om.
Denna man har alltid bott för sig själv, så han hade ingen som kunde hjälpa honom med någon vård. Det blev ju då så, att jag och hans bror fick ta “hand” om honom. Han bor nu hos oss sedan cirka två månader tillbaka.
Vi fick ringa ambulansen för tre veckor sedan, eftersom han var så dålig. Då fick han ligga inne i en och en halv vecka. Vi fick verkligen lite hämta “andan”.
Han fick sen permission från fredag till måndag och efter det blev han kvar på Örnsköldsviks sjukhus i en vecka. Under denna tid fick han också sin första cellgiftsbehandling. Han skulle skickas hem efter sex timmar, men han sa att han ville vara kvar ett dygn till. Torsdagen blev han hämtad av sin bror, för nu hade han blivit utskriven från sjukhuset.
Nästa cellgiftsbehandling ska nu eventuellt bli kommande vecka om det inte tillstöter något. I går blev vi tvungna, att ringa ambulansen igen, för han var så dålig. Vi “andades” ut och hoppades att han skulle få bli kvar. Men nej, vi fick inte någon andhämtning eftersom han blev hemskickad.
På sjukhuset fanns det ingen medicin, som han måste ha, eftersom han hade fått en infektion i magen. Det blev därför snabba “ryck”, för hans bror att snabbt åka in till akuten och hämta sin bror, eftersom Apoteket på Kvantum hade denna medicin. Apoteket där stängde klockan fyra och nu var klockan kvart i tre när vi fick reda på detta. Vi bor två mil från sjukhuset, så hans bror hämtades på akuten och tack och lov så fick han den medicin som behövdes.
Jag ringde in till akuten och förklarade, att jag och hans bror inte orkar så mycket längre med att ha det på detta vis. Hans bror är 75 och jag är 72 år. Sköterskan på akuten förklarade, att det fanns inga platser??? De hade varit tvungna, att skicka patienter till Sundsvall på grund av platsbrist.
Vi har ordnat så att han har fått en lägenhet i närheten av oss, men han kommer inte att kunna sköta om sig själv. Vi måste ta reda på var vi kan få någon hjälp till honom! Enligt läkaren skulle han bara ha några månader kvar att leva, om inte cellgiftsbehandlingen skulle hjälpa. Vilket fruktansvärt besked att få och att man också måste vara så otrygg. Hur blir det med människor som inte har någon som hjälper sig??
Vad håller politikerna på med? De bryr sig väl inte om människor som blir sjuka, eftersom de själva har försäkringar och garantier för att den dagen de själva drabbas så har de plats för vård.
MYCKET BESVIKEN PÅ DAGENS VÅRD OCH DE POLITIKER SOM STÄNGER NER!!!
