Alla svenskar har sedan 90-talet lagstadgad rätt till en fast läkare, men i praktiken är det bara en tredjedel som har det. Listning hos vårdcentraler är bara ett sätt att mörka problemet.
Det som krävs är resurser så att dubbelt så många läkare kan anställas i primärvården, skriver Läkarförbundets ordförande tillsammans med fyra tidigare socialministrar.
Hur kommer det sig att ingenting händer med löftet om fast läkare? Hur kan en majoritet av svenskarna fortfarande sakna en namngiven läkare att vända sig till, med tid för dem, trots att de sedan länge enligt lag har rätt till det?
Det är av främst två orsaker. Den ena är att lagen inte kräver att invånarna ska listas hos namngivna läkare, utan att listning hos vård- och hälsocentraler utgör grunden i vården.
Den andra är att regionerna inte avsätter tillräckligt med resurser för att säkra tillräckligt många anställda specialister i allmänmedicin på landets vård- och hälsocentraler.
Alla riksdagspartier är överens om behovet av fasta läkare och om att det krävs kraftigt ökade resurser till primärvården för att åstadkomma det. Men enligt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har primärvårdens resurser under senare år bara ökat marginellt.
Följaktligen har inget av målen, som tidigare regering satte upp och som nuvarande regering behållit, när det gäller ökad kontinuitet i primärvården uppnåtts. Inte heller har den omställning kommit till stånd som syftar till att hantera mer på vård- och hälsocentraler för att därigenom avlasta sjukhus och akutmottagningar.Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) visar i sin senaste rapport förtjänstfullt hur vårdplatsbristen är en effekt av den bristande omställningen till god och nära vård, med primärvården som nav.
Detta är en artikel från DN DEBATT 2024-02-09.
