Jag heter Jeanette Elmström och är 52 år, jobbar som lärare och är en överlevare.
Som 43 åring fick jag ett cancerbesked som slog ner som en blixt från en klar himmel. Efter en hemsk klåda i en vecka gick jag till vårdcentralen för att få något mot den. Ett par dagar senare blev jag diagnostiserad med tolvfingertarmscancer med möjlig inväxt i bukspottskörteln och gallgångarna och livet tog slut tyckte jag.
Tumören hade täppt till gallgångarna
Den hemska klådan berodde på att tumören hade täppt till gallgångarna och bilirubinet hade läckt ut i blodbanan. Detta gjorde att whippeloperationen inte kunde genomföras direkt och min rädsla var enorm för hur detta skulle påverka utgången av alltihop, även om läkarna sa att detta skulle kunna botas. De var tvungna att sätta in ett antal stentar i gallgången för att få bilirubinet i blodet att minska. Efter tre månader genomfördes whippeloperationen (man tog bort tolvfingertarmen, del av tunntarmen, del av magsäcken och större delen av bukspottskörteln). Efter operationen fick jag cytostatika i form av tablettbehandling eftersom man hittat spridning till några lymfkörtlar som man plockat ut under operationen. Eftersom det var adjuvant (förebyggande) behandling jag fick var jag övertygad om att detta skulle bli bra och jag kände att jag kunde leva med alla möjliga biverkningar av cytostatikan om det bara gjorde nytta.
Det värsta var att berätta för mina tonåringar
Efter ett halvårs behandling skulle allt vara frid och fröjd men jag kände att något var fel och skickades på röntgen. Tre dagar senare fick jag besked om metastaser i levern och att det inte gick att operera eftersom en satt i ett blodkärl. Nu kom ännu ett bakslag och döden kröp närmare. Det värsta var att berätta för mina tonåringar hemma. Ny cytostatikabehandling inleddes i mars i ett försök att bromsa cancern och efter tre månaders helvete var det dags för kontrollröntgen, resultatet blev att metastaserna vuxit. Detta blev inledningen på en ny omgång cytostatika i olika omgångar som alla var helt verkningslösa. I december månad (år 2014) fick jag besked på att de inte hade mer behandling att erbjuda, jag var då 44 år gammal. Den julen var hemsk, men efter jul ringde min onkolog och sa att han hade hittat en behandling som inte var vedertagen för min ovanliga typ cancer, men att han fått godkännande att ge mig den om jag ville.
Bästa julklappen
Nio månader senare hade mina metastaser krympt så mycket att man var villig att utföra en operation av min lever, problemet var bara den som satt i blodkärlet. Jag fick erbjudande om att ingå i ett forskningsprojekt där man brände bort metastasen i blodkärlet med hjälp av likström (IRE- teknik) innan leveroperationen, och jag tackade med enorm glädje JA!!!! I november 2015 gjordes detta och ett par dagar senare togs ena leverloben bort plus en liten bit på andra loben. Det var bästa julklappen det året och alla andra jular också.
För att minimera risken av återfall fick jag samma cytostatikabehandling i ett år efter leveroperationen och nu drygt 6 år senare jag cancerfri och mår hur bra som helst.
