En sammanfattning av min Cancerresa som inleddes år 2000 med bröstcancer som inte var av spridningsbar. Sedan fortsatte den 2009 med Blåscancer, lite värre den här gången.
Upprepade besök på VC med besked om det troligen var fråga om urinvägsinfektion. Efter tre omgångar penicillin blev jag av vik läkare remitterad till Sabbatsbergs sjukhus, gyn.avd som diagnostiserade mig med blåscancer. Jobbig operation men proffsigt omhändertagande. Efter tio år friskförklarades jag från denna cancer. Jag nämner dessa två cancrar som förklaring till att jag blev så nojig om att jag återigen hade cancer när jag blev dålig 2014.
Jag hade ont i magen, hade svår klåda och minskade i vikt. Bromma VC gjorde en del provtagningar men remitterade mig till st Görans sjukhus som röntgade och tog prover. 2015 kom de fram till att jag hade sammanväxningar i gallgången och fick stentar inopererade. Klådan gick bort redan dagen efter. Kände mig rätt ok ett tag men jag hade fortsatt dålig aptit, illamående och krånglig mage. Så när jag blev sämre igen uppsökte jag VC. Nya prover och remiss till röntgen St Göran utan resultat. Senare till Odenplan läkarhus. Fick ingen återkoppling från den röntgen.
Nu är vi framme till 2016 på våren. Min läkare på VC Biljana Axelsson var bekymrad. Hon tyckte att mina symtom kunde tyda på något med bukspottkörteln: ljusgråavföring och fortsatt viktnedgång tydde på det ansåg hon och kontaktade St Göran och frångick t o m gängse rutiner med att skriva dit utan ringde och pratade med kirurgen där och bad att han skulle ringa mig omgående pga hennes misstankar.
Du har inte cancer!
Han hörde inte av sig till mig. Jag hade vid flera tillfällen träffat och talat med denne kirurg efter mina röntgen och provtagningar där. Jag uppfattade att han tyckte jag var typ kverulant som gnällde. Vid varje möte med honom sade han att det inte var något fel med mig. De hade gjort alla möjliga undersökningar i magen genom matstrupen och tarmar. Fick ändå magsårsmedicin. Fanns inget fel på mig. DU HAR INTE CANCER, var kirurgens lite irriterade svar när i vi ville veta svaren på undersökningarna.
Sommaren 2017 blev jobbig!
2017 på våren var jag så trött och hade förlorat 10 kg i vikt. Fick återkommande feber attacker som varade bara något dygn. Den sommaren var jobbig. Den 24 augusti 2017 deltog jag i min äldsta väninnas begravning. Jag kunde inte äta och hade svårt att röra mig. En annan deltagare tyckte att nu åker du till akuten. Väl där blev det de vanliga uppföljningarna med röntgen och provtagningar.
Torgerd i Italien 2022 57 Kg
Ett år efter operationen 47 Kg
A4 papper med rubriken: Till våra cancerpatienter
Den här gången blev jag kvar på sjukhuset. Låg inne en vecka och då var det sommarvikarier på många tjänster. Jag skulle nu åka hem men väntade på att den kvinnliga läkaren som skött röntgentagningen skulle ge besked om resultatet. Hon hade upptäckt något och ville titta tillbaka på tidigare röntgenbilder. Vi fick vänta ett bra tag och till slut kommer en inlånad sköterska som jag inte sett på hela veckan och lämnade över ett A4 papper med rubriken: Till våra cancerpatienter. Det blev förstås en chock även om jag själv nojat om detta med läkarna hela tiden. Efter detta gick allt väldigt fort, beslut om operation kom i september till den 17 oktober. Träffade en kirurg som väldigt noga gick igenom hur whipple operationen skulle genomföras och hur tiden efter operationen skulle kunna bli etc. Vilka instanser som skulle involveras in allteftersom och cellgiftsbehandlingen som visade sig bli en gång i veckan under 6 månader på Danderyds sjukhus. Min son var med vid många av de här tillfällena och min exman vid andra då inte sonen hade tid.
Viktigaste var att klara att äta och gå upp i vikt
Operationen genomfördes av en väldigt empatisk och vänlig kirurg vid namn Elena. Hon kom flera gånger för att höra hur jag mådde och kunde förklara saker som uppstod i samband med operationen. t ex att på uppvaket kunde jag inte röra mina armar. Det berodde på att bedövningssprutan eller sprutorna i ryggen gått lite fel. Ja det är sånt man får ta. Att sedan inte maskinerna som skulle leverera morfindoser i lagom mängd om jag tryckte på en knapp inte fungerade var något jag tyckte var riktigt dåligt. Jag hade hemskt ont och fick ringa efter sköterskor som inte heller kunde fixa det här. Fick tabletter som inte hjälpte. En natt bar ett par snälla sköterskor ut maskinen och hämtade in en ny i tron att den första var trasig men det var även denna som de med möda släpade till mig. Det är inte lätt ge den vård som står på pappret när verkligheten på sjukhuset fungerar så här. Efter veckan på sjukhuset blev det en vecka på rehab i Täby, vilket var mycket viktigt för återhämtningen. Lära sig äta och börja med lättare träning. Inte lätt när man som jag nu var nere i 47 kg mot tidigare 65. Hemtjänst blev så klart viktigt, men viktigare var att gå upp i vikt. Kunde inte äta maten som kom hem. Min son med familj lagade små portioner som de ställde kylen för två tre dagars behov åt gången. Det funkade bättre och långsamt började jag gå upp i vikt.
Blev sakta starkare och idag mår jag bra!
Med hjälp av min yogaträning blev jag så småningom starkare. Nu som äldre har jag gjort träning till en dagligt inslag. Utöver yoga blir det styrketräning och promenader.
I höst är det 5 år sedan operationen. Och jag kan lugnt säga att jag mår väldigt bra, jag kan äta och dricka allt jag vill och har i år efter pandemieländet kunnat göra en utlandsresa till Italien. Något jag inte trodde att jag skulle kunna göra mer i mitt liv. Så jag är så tacksam för allt stöd från familj, vänner och den svenska sjukvården som dock kunde bli en mer samordnad organisation för att kunna upptäcka cancer tidigt!
